PAN*s budskap fr WingLinks gruppens möte 22 januari 2007, kanaliserad av Mariana Stjerna

Jag vill säga ett par ord. Det skall ni veta, att det finns fortfarande alvsläkten på jorden.

Det finns fortfarande gömda, människoliknande varelser som inte vågar visa sig.

Det finns fortfarande alver och älvor.

Det finns fortfarande det som ni tror är sagor, men det är verklighet.

Men det är samtidigt delvis gömt bakom en slöja och det kommer att komma fram när tiden är inne. För de längtar efter att åter få bo i de ljusa dalarna på den vackra jorden, i den vackra värld som de har blivit tvungna att gömma sig för. De vill inte försvinna.
Så de finns gömda, där ni minst anar och söker efter dem.
Kom inte och säg, att så kallade sagofigurer inte finns längre.
Jag finns ju!!! I högsta grad! Och jag önskar att ni accepterar det faktum, att ni inte känner till de individer som lever kärleksfullt, gömda i era skogar, i era berg och under havet.
Jag ville bara säga detta för jag tycker, att det är så tråkigt att gå omkring och vara förnekad. Ni förnekar mig inte, det vet jag. Så här kan jag tala fritt med god publik.
Tack för att ni lyssnade.

Tack för att du kom!

Farväl för den här gången.
Farväl och hälsa våra vänner.

PAN*s budskap fr WingLinks gruppens möte 8 januari 2007, kanaliserad av Mariana Stjerna

Ja, jag hälsar er!

Välkommen!

Jag kan inte låta bli att komma en liten stund. Nu har ni haft så mycket besök här. Men jag vill bara säga hej och tala om för er, att det arbete som ni håller på med uppskattas väldigt mycket av oss. Ju mer ni kan ta med av naturen och de varelser som finns där, ju bättre är det. Därför att djuren lider.

Har ni sett bilder på hur man går fram i de stora sydliga skogarna? Vet ni, hur de går fram där? De bara kör sina stora fordon och djuren dödas eller jagas till platser som inte hör till dem och deras liv och där de inte kan fortsätta att leva.
Har ni sett hur djurtransporterna håller på att ta död på djur, på många sorters djur?
Har ni sett hur svårt djuren har det?

Ja, jag vet, Mariana, fångstnäten, haven blir ju tomma. Jag talade om det sist.
Inte bara fiskarna gråter, jag gråter och alla mina hjälpare gråter. Men vad hjälper det? Tårar kan inte stänga av det som pågår, - framfarten, den vilda, hemska framfarten, utplånandet av djur av många sorter.

En jägare skulle svara mig: ”Men om vi inte sköt undan djur och om det inte omkom djur, så skulle det bli för mycket djur på planeten.” Och då svarar jag så här: Så är det inte alls! Och så var det inte under de hundratals och tusentals år, som människa och djur har levt tillsammans. Då har det inte blivit övertaligt med djur på jorden. Nu plötsligt så tas det som argument. Men så är det inte, det lovar jag er. Därför att när det gäller djuren, så är det något som sköts om av sig själv, - urvalet, överlevnaden ligger hos djuren själva, i deras celler och det behöver vi inte alls befatta oss med.
Att skylla på att det blir övertaligt med djur, när det är övertaligt med människor! Fastän de är väl också djur? Hum!
Ja, jag blir så arg, när jag ser hur ni gör med allting. Men jag tycker mycket om ert arbete och jag är så glad för det. Och jag är så glad, att ni tar med djuren när ni skriver och tänker och talar.
Så min kärlek har ni!

Tack.
Och fortsätt som ni håller på, så skall vi hjälpa er så mycket vi någonsin kan från vår sida.
Vi möts under vattenfallet!
Jag är Pan!