tisdag 18 december 2007

PAN*s budskap fr WingLinks gruppens möte 18 december 2007, kanaliserad av Mariana Stjerna

Här kommer jag, Pan.
Välkommen!
Jag vill så gärna träffa er under vattenfallet, jag vill så gärna att ni ser vattenfallet och att ni står bakom nu när jag kommer.

OK.
Och jag vill så gärna tala om för er, hur nära ni är naturens väsen och hur gärna de vill närma sig er, så att ni kan uppfatta deras existens.
Jag tycker det är dags, att människan vaknar upp. Hon sover ju, hon är ju bara ett köttberg som lever i luft. Men det finns andra också, som ni. Och dem är vi glada för.
Ni kanske har tänkt på klimatet just nu. Ni kanske har tänkt på, att det är en begynnelse. Det kanske inte blir som det brukat vara någonsin mera. Det kanske måste ske något drastiskt. Vi kan snart inte andas, de som finns kvar på Jorden. Vi kan inte andas. Det flyter tjocka moln, som är bruna och svarta och mörkgrå och otäcka och som kväver oss.
Jag vill gärna vara Näcken, som sitter i bäcken och spelar. Men jag är inte den Näcken, den Näcken är en sagofigur. Pan och Näcken har alltid ansets höra samman, men det gör vi inte. Jag är Allfadern för naturen och det är mig, som alla naturens andar åberopar.
Varje strå har ett väsen och varje strå är viktigt. Även om det trampas ner, så har det gjort sitt. Varje blad som finns på trädet utstrålar det, som människan behöver och när det dör så kommer nya blad. Och även om bladen bara är knoppar, för det vet jag att ni har sett, att bladen är knoppar som slår ut, så finns det inne i dessa knoppar välgörande strålar, som strålar ut ifrån träden. Men inte nu. De törs sig inte ut. Det är för mycket smörja i luften!
Vad är det ni håller på med, människor? Ja, vi är så bekymrade, så bekymrade. Men jag vet, att ni deltar i detta och jag vill å mina och mina undersåtars vägnar tacka för det arbete ni lägger ner på att väcka människor. Men tro mig, ni måste fortsätta. Det är inte gjort på några minuter, det tar tid. Men det går till slut. Och varje gång ni gör något för oss, så kommer något gott att hända. Varje gång ni tänker på naturen, så slår ett litet väsen upp sina vackra ögon och tackar Skaparen för att det finns.
Och sedan måste ni veta, att om ni sätter er på en sten eller en stubbe i skogen, så kan ni prata med alla väsen där. Och de lyssnar, jag lovar er att de lyssnar.
Mariana: ”Pan, det är Mariana som talar nu, jag brukar göra det, när jag går ut med hundarna. Inte nu för nu är det för kallt. Men det är svårt för hundarna drar så hemskt. Men jag har förnummit saker och ting, när jag har suttit där. ”
Ja, det skall ni alla göra. Jag ville bara komma för att bekräfta att vi är väldigt, väldigt på vår vakt samtidigt som vi är tacksamma för all hjälp. Men vi är vakna och vi iakttar er vara sig ni vill det eller inte. Och vi slår tillbaka.
Det var inte roligt att lyssna till, men det är inte så mycket roliga saker vi har att komma med nu. Mer än att jag är glad att ha jag har fått den här kontakten där jag kan få stå och skälla lite grann på det som finns utanför.
Men det som finns innanför er, i era hjärtan, var rädda om det.
Inger: Får jag säga en sak?
Pan: Ja.
Inger: Jag tror inte ni slår tillbaka. Jag tror, att det bara studsar tillbaka på oss.
Pan: Ja, så kan man också uttrycka det.
Inger: Och kanske förstärks.
Pan: Vi orkar inte med hur mycket smörja som helst.
Inger: Ni har stängt till lite grann.
Pan: Ja, det är nödvändigt, absolut nödvändigt. Men jag tycker om att visa mig här i den här gruppen och jag är Pan!
Inger: Det hörs!
(Skratt och muntert tack och farväl.)