Vi hör det (skratt)
Det säger den där John åt mej att jag skall göra, och det gör jag inte alls, för jag talar som den PAN jag är. Och om Mariana får ont i halsen av det så, så är det mest synd om henne!
Ja, nu är ni här igen och nu är ni så glada och snälla och trevliga allesammans, alltmedan naturen rasar samman där ute, utanför. Hum!
Nåja, det ska den göra och det är väl en bit på väg. Nu är det snart höst. Löven gulnar och faller av och trädstammarna blir så nakna och kala i det här landet, så här långt upp i norden. Längre söderut finns det gröna kvar, längre söderut får de inte uppleva hösten på samma sätt.
Det är lite olika ordnat på jordklotet, men jordklotet är lite irriterat. Så Moder Jord har skakat lite på sig. Hon har skakat på sig bara lite grann, som när man just vaknat och känner sig sömnig och man känner att nu kommer en ny dag, nu måste jag skaka på mig så att jag vaknar till. Så har hon gjort och det har åstadkommit lite saker. Det har blivit lite grann förändringar, jo,jo, det har det. Och de har ni funderat över, eller hur?
En del har vi funderat över.
Ja. Det är inte jag som ligger bakom, jag är den kärleksfulle PAN som älskar min natur. Om moder jord ruskar på sig så borde hon fråga mej om lov först, men det gör hon inte. Hon är så olydig.
Ja, här står jag nu och väntar på att er höst skall börja och att den skall bli ganska jobbig ur natursynpunkt. Jag ser också annat som kommer att ske, människorna är inte snälla mot varandra och jag vet att tankarna kan gå så här.
Så mycket folk, så mycket människor över allt, och så få av alla dessa människor, dessa skockar av människor, som tänker på rätt sätt, som egentligen bryr sig om naturen. Kanske när de sitter hemma och har en liten trädgård och vill att det skall vara fint i den, då tänker de på naturen.
Men när de är ute och demonstrerar och shoppar och gör allt möjligt och det är fullt med folk, då är det en annan kraft som tar över. Den kraften är jag inte så särskilt förtjust i. Det är den kraft som kommer på jorden genom makt. Maktens besvärjare, maktens människor. Det är maktens människor som lockar till sig mängder av människor.
Mängden som delar sig i olika sektioner och som inte tänker på något annat än att själva få makt, att lyda makt. Allt som har med makt och pengar att göra.
Var står då jag? Jag PAN! Var står jag? Jag känner mig väldigt maktlös inför detta. För att det har gått så långt nu att människorna har överlemmat naturen, människorna har bildat ett skikt som ligger över naturen och pressar ner den. Det är inte alls bra, det är alldeles för få som är som ni till exempel, eller som andra naturälskare.
Vad kan jag göra åt det. Jag kan bara be att de som älskar natur, då menar jag både fauna och flora, de som verkligen vill att vi skall bestå, att de göre sig besvär att tala om det vitt och brett!! Det behövs! Jag behöver bundsförvanter och förespråkare.
Det är inte längre så att människor går, cyklar eller kör sin bil på en natursjön väg och upptäcker att den är naturskön. Hon har för brottom. Hon måste hit eller dit eller dit. Det är pressen och jäktet och den fruktansvärda, allt för våldsamma rytmen i människornas arbetsliv, ja i deras liv helt enkelt. Att hinna med mesta möjliga på kortast möjliga tid.
Så gör inte vi i naturen. Vi föds, vi utvecklas. Vi knoppas först och sen utvecklas vi och vi vissnar och vi dör inte för vi återgår till naturen och föds om igen. Det vet vi om. Det vet varje blomma, varje djur. Och vi hinner med att uppskatta skönheten, både hos oss själva och hos andra. Därför att skönheten och friden i naturen är ju det som är själva livsnerven i Jorden, i Jordens tillvaro. När människorna begriper det, då vill jag vara med.
Då vill jag se detta. Jag skulle önska att det fanns små hov överallt eller grupper eller hur ni vill. Jag kallar det för hov, naturhov, som har sina rituella, kärleksstunder inför naturen. Som kan tillbe naturen. Jag vill inte ha tillbedjan i ordets fanatiska betydelse, jag vill ha en tillbedjan av skönhet, ro, kärlek och samarbete.
Med tillbedjan menar jag alltså att människorna måste förstå hur viktigt det är och göra ett slags grönt band sinsemellan som kan vidgas i ringar hela tiden. Det har ni inte gjort. Det händer på vissa ställen på jorden. Jag kan tala om att indianerna håller på med sådana och även aboriginerna och många vad ni kallar för... naturfolk (tack Inger). De förstår vad naturen står för och hur viktig den är. Men de har ingen talan!
Om det fanns någon som kunde resa runt till naturfolken och verkligen söka upp dem och få vägledning av dem och sedan föra ut det till den stora allmänheten, det skulle vara bra. Men det finns ingen sådan. Folk bryr sig inte.
Ja, nu har jag gnällt, i dag har jag gnällt. Jag måste få gnälla ibland och jag gnäller när jag tycker att det gått för långt, för det har det. Det känns skönt att få ”vidra” (?) i sin grupp, i sina grupper, för jag har flera. Det känns skönt att någon vill lyssna på mej fortfarande.
Det skulle vara ännu skönare om framför allt barnen lärde sig mer om naturen, om barnen från det de är små fick veta hur viktig naturen är. Om barnen placerades i en blomsterträdgård både vinter och sommar, det finns ju vinterträdgårdar, och fick lära sig de olika sorterna av träd och buskar och allt. Det kommer att bli så en gång, men det dröjer nog tills alla barn får den kunskapen. Och det är något som behöver spridas.
Jag ger inte upp. Jag är PAN och jag är en person, verkligen en person, en helt levande person som inte ger upp. Jag tänker fortsätta att sprida kunskap om det som jag står för, det som jag älskar, det som jag anser är jordens andedräkt. Tack för i dag.
Jag är PAN, och jag älskar er och jag tackar för att jag har haft ordet.
Tack, tack.
