Ja, det vill jag höra.
Mariana: Pan: Jag har skrivit om dig i den sista boken.
Jag vet. Tror du inte att jag läser vad du skriver? Det är nödvändigt för mig, därför att det är barnen vill jag nå. En gång i världen nådde jag barnen i England genom Pan-boken, som inte skildrade mig riktigt som jag är, men som ändå skildrade naturens varelser.
Så vill jag ha det i fortsättningen. Jag vill inte bli glömd, det vill jag inte.Mariana: Men Pan, det finns en massa tecknade serier också.
Ha! Fjolligt! Fjolligt! Så mycket dumheter. Som de framställer oss, vi är inte så. Nej! Barnen måste förstå att de måste förstå att de skall ta kontakt med tanken och därefter kan det bli mer och mer. Om de tänker på att de vill ha kontakt med oss ute i naturen, så får de det.
Mariana: Då skall jag passa på att fråga dig om R. Ogilvie Crombie:s bok ”Pan och naturandarna” som jag har, är den sann?
Ha! Klart den är! Klart! Det var ju en rekorderlig herre. Tror du att han ljuger i den boken? Nej, han hade gåvan att se oss och vi var väldigt goda vänner och det är vi fortfarande. Nu är han ju på min sida här, den sidan som jag har lätt att få kontakt med.
Men jag vill få kontakt med människorna, hör du det! Jag och hela världen med naturandar vill få kontakt med er igen och samarbeta och känna att var och en av oss har betydelse för jorden. Det vill vi!
Detta ville jag säga. Ja, skall vi blöta ner oss ett tag nu då. Vi ses under vattenfallet mina vänner.
JAG ÄR Pan och jag älskar er människor! Men jag hatar det ni står för i nutiden!
Inger: Ja, det vi står för är beklagligt.
Mariana: Jag ser en liten faun, en liten faun som springer omkring och vinkar. Han springer i hälarna på Pan när han liksom flyter bort.
Inga: Tack, Mariana, tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar